Louise Eriksson berättar nedan om sitt deltagande i CIF Nederländernas program år 2004.
”Jag deltog i ett program i Nederländerna mellan den 27 mars- 24 april 2004. Det hela började med att jag såg en annons om CIF i SSR-tidningen och tyckte att det var en unik möjlighet att få delta i ett sådant program. Jag arbetar i Göteborg och har varit med och startat upp en kommunal verksamhet med institution, träningsboende samt en skola för ungdomar och deras familjer i närområdet. Jag har främst arbetat på institutionen under de snart fem år som vi har varit i gång. Under dessa år har jag gått en vidareutbildning i systemiskt tänkande. Som utgångspunkt inom CIF-programmet var det främst arbete med ungdomar och familjer gärna med systemisk inriktning som jag ville titta på. Då jag även är intresserad av frågor på samhällsnivå tyckte jag det skulle bli intressant att titta närmare på Nederländernas drogpolitik, flyktingpolitik etc. Att jag valde att söka till programmet i Nederländerna är att jag förutom att jag tycker att landet är så mysigt med trevliga människor (jag bodde där under ett år för elva år sedan) så är Sverige och Nederländerna välfärdsmässigt väldigt lika men min uppfattning är att länderna tänker olika kring många frågor. Genom att delta i programmet skulle jag få chans att lära mig mer om Nederländerna inom det område som jag både jobbar med och är väldigt intresserad av.
Vi var tre personer som deltog i programmet. Förutom jag deltog en till tjej från Sverige samt en tjej från Österrike. Det hade varit intressant om fler hade deltagit från andra länder för att höja utbytet mellan oss deltagare men p g a för få ansökningar samt ekonomi inom Nederländernas CIF-organisation blev det som det blev. Det blev ändå helt otroligt lyckat med ett givande utbyte med alla dessa holländare.
Redan första dagen vi kom blev vi bjudna på flott tebjudning i foajén på ett av Amsterdams finare hotell. Människor engagerade i organisationen kom från hela Holland för att mötas upp i Amsterdam och hälsa oss tre deltagare välkomna. Det blev ett trevligt minglande med dessa människor i alla åldrar och en insikt i hur pass välorganiserat programmet är. Jag blev väldigt förväntansfull och såg med spänning fram emot hur programmet skulle bli när jag i diskussion med 80-åriga CIF-medlemmar hörde hur det var för dem när de deltog i utbytesprogram under 60- talet.
Den första veckan fick vi tre tjejer bo tillsammans i en lägenhet i centrala Amsterdam. Vi hade några studiebesök under den veckan där vi fick grepp om de övergripande delarna i Hollands samhällssystem. Bland annat fick vi information om Hollands flyktingpolitik samt hur de mer konkret arbetar med flyktingar. Detta studiebesök resulterade i att jag en vecka senare gick med i en demonstration mot Hollands numer mer restriktiva flyktingpolitik.
Vi fick också information om Hollands drogpolitik. Det blev en spännande sida av det hela då mannen som föreläste för oss är forskare inom marknadsekonomi med drogpolitiken i fokus. Vi var också under denna första vecka på socialhögskolan samt på socialtjänsten för ekonomiskt bistånd. Inom högskolan kunde jag se många likheter med vilka diskussioner som förs även här. Exempelvis att utbildningen till socionom och socialpedagog kommer att höra samman och att man i stället ska kunna välja inriktning. Trenden är också mer teori och mindre praktik. Det som diskuteras mycket nu inom högskolan mer i Holland än i Sverige är islam-väst. Om studenter ska få ha sjalar diskuterades mycket under våren precis som det gjorts både i Frankrike och Sverige.
Denna första vecka hade vi gott om tid att diskutera det vi hört med varandra och vi kunde vidareutveckla våra resonemang. Vi tre hade också gott om tid att umgås och framförallt se Amsterdam. Veckorna fram över skulle bli mer intensiva. Vi skulle alla vara kvar i Amsterdam ytterligare drygt en vecka men flytta till våra respektive värdfamiljer. Jag kom till en familj med en tonårsson boende kvar hemma. Mannen i huset var bortrest så det blev att jag mest umgicks med kvinnan i huset. Hennes syster var medlem i CIF men själv hade hon inget med det att göra utan hade bara helt gästvänligt erbjudit sig att ta emot mig.
Våra nästkommande studiebesök var mer inriktade på direkt klientarbete. Största skillnaden mellan Sverige och Holland tycker jag är att det är så många olika organisationer du kan vända dig till i Holland. I Sverige går du till Socialtjänsten när du vill ha hjälp och de i sin tur hjälper dig med var du kan få hjälp. I Holland fanns flera organisationer beroende på problematik. De är mer specialiserade. Om det t ex är svårigheter i skolan kan du vända dig till en organisation som heter JAT. Om det gäller barnmisshandel går du till en organisation som heter AMK och har du missbruksproblem och har barn går du till en annan organisation. Det blir svårt att veta var man ska vända sig och du kan få berätta samma historia flera gånger innan du kommit rätt.
Tendensen i Holland är densamma som i Sverige. Staten förminskar och kommunerna får organisera själva. Det är en ökad trend till privatiseringar. Flera som vi pratade med tyckte att klienterna ökade men att institutionsplatser minskade. Penningbristen leder ofta till frustration. En tendens där som här just nu är att det sociala arbetet ska vara ”as soon as possible” (d v s gå så fort som möjligt), ”as close as possible” (så nära hemmiljön som möjligt), ”as light as possible” (d v s så ekonomiskt billigt som möjligt).
Jag kunde se flera likheter med Sverige i de olika verksamheternas metoder. Hur de jobbar med människor rent praktiskt skiljer sig inte mycket åt. Att de har helhetssynen och att familjeperspektivet är viktigt genomsyrade många verksamheter. I skolans värld var det samma diskussioner som här, lärare nu för tiden är inte bara pedagoger utan de måste vara så mycket mer när de sociala behoven ökar. Jag upplevde det dock som att skolplikten är hårdare i Holland än i Sverige. 15 timmars frånvaro/månad anmäls till Leerplicht. Där görs en utredning och man måste bevisa varför barnet inte varit i skolan annars måste man betala 45 euro/dag. Många tyckte dock att detta inte fungerade fullt ut i praktiken.
Inom flera verksamheter arbetade flera professioner, såsom jurister, socionomer och psykologer. De hade tätt samarbete med polis. Jag upplevde det som att många verksamheter samarbetade med varandra, vilket man säkert skulle kunna göra mer av i Sverige.
För att få se eventuella skillnader i socialt arbete mellan stad och landsbygd i Nederländerna, gjorde jag och Nina, tjejen från Österrike, vår andra del av programmet i Hengelo, ett samhälle sydost om Amsterdam i provinsen Twente. Vi blev tilldelade nya värdfamiljer och skulle nu under tio dagar se en organisation kallad Jarabee. Jarabee är en paraplyorganisation som har flera verksamheter och vi fick göra besök på de flesta av dem. Vi var på ett center för unga kvinnor, inom ett projekt för hemlösa, dygnet-runt institution för ungdomar, träningsboende för ungdomar m.m. Det blev mycket diskussioner här eftersom verksamheterna liknade det vi själva jobbar med. Det var också en hel del systemiska idéer som de använde sig av. Speciellt intresserad blev jag av två metoder som de visade på.
Den ena var att de när de jobbade i en familj använde de sig av duplofigurer (större än legofigurer) som gestaltade de olika familjemedlemmarna. Här kunde familjen själva gestalta vad som händer med de andra när t ex sonen i familjen ställer sig och skriker på mamman. Det blev så tydligt hur samspelet fungerar i familjen, vad som är bra och vad som behöver förbättras. Nina och jag fick också gestalta med hjälp av figurerna hur de är på våra arbeten och det blev verkligen en helt annan dynamik än om vi bara hade berättat rakt upp och ner. Den andra metoden som jag gillade var video hometraining (här i Norden kallad marte-meo). Den går ut på att filma familjen, sedan tittar behandlaren och familjen på filmen tillsammans. Det går ut på att hitta resurser hos familjen, se det som fungerar som familjen kan göra mer utav.
Jag upplevde det som att det i Hengelo var en mentalitet av ”vi vill ha jobbet” medan det i Amsterdam var mer av ”de kan ta jobbet”. Det var väl den största skillnaden som jag kunde se mellan stad och landsbygd. Inte så märkligt med tanke på att problematiken skiljer sig en del mellan stad och landsbygd, både i omfång och i tyngd.
Vi avslutade vår tid i Nederländerna såsom vi började, nämligen med en sammankomst där vi fick träffa alla CIF-medlemmar igen. Nina och jag gjorde en presentation med hjälp av metoden som vi fått med oss från Jarabee. Med hjälp av duplodockorna presenterade vi vårt CIF-program, från då vi kom till Amsterdam fram till i dag då vi avslutat vårt program. Alla våra duplodockor representerade var och en som varit med och möjliggjort vårt fantastiska program, alla professionella, alla engagerade CIF-medlemmar och värdfamiljerna.”