Malin Sjöstedt berättar om sitt deltagande i det franska programmet 2000.
”Jag heter Malin Sjöstedt och är utbildad socionom sedan fyra år tillbaka. I november 2000 började jag arbeta som socialsekreterare på en utredningsgrupp för barn och ungdomar i Stockholm. Tidigare arbetade jag på flyktinggruppen på Individ- och Familjeomsorgen i Västerviks kommun. Under maj och juni 2000 fick jag möjligheten att delta i CIF-programmet i Frankrike. Programmet i Frankrike är på åtta veckor: två orienteringsveckor, fem praktikveckor och en utvärderings- och turistvecka. Hela programmet var oerhört välorganiserat och det franska CIF-teamet skall ha en eloge för allt jobb de hade lagt ned på att göra programmet så intressant och givande som möjligt.
Vi som deltog i programmet var en mycket blandad grupp både till ålder, personlighet och yrkesinriktning. Förutom jag själv så var det en man från Algeriet som var arbetsterapeut och föreståndare för ett hem för äldre, hemlösa och ungdomar, en kvinna från Uruguay som jobbade som utredare på ett hem för tonårsmödrar samt var lärare på socialhögskolan, en kvinna från Kazakstan som jobbade med volontärarbete samt en kvinna från Ryssland som undervisade i fransk psykoanalys och jobbade på ”la Maison Verte” – ett hem där man på frivillig basis stöttar och hjälper föräldrar och barn mellan 0-4 år med deras relation.
De två första orienteringsveckorna tillbringade vi i Paris. Målet med dessa veckor var att få en generell bild av det sociala arbetet i Frankrike. Programmet var mycket varierande och tillät oss att få inblick i många olika områden på det sociala fältet. De två första dagarna fick vi presentera oss själva och vårt arbete samt berätta lite om våra respektive länders sociala system. De övriga dagarna gjorde vi studiebesök på flera olika ställen, t ex på:
- Service Social de l’Enfance (något som liknar våra barn- och ungdomsgrupper på Individ- och Familje-omsorgen) – Där fick vi information om fransk lagstiftning vad beträffar barn- och ungdomsvård.
- Musée Social – Där informerade en kvinna oss om hur det sociala arbetet i Frankrike har utvecklats genom åren.
- SAMU Social – En hjälporganisation för uteliggare. Man söker aktivt upp de hemlösa och erbjuder dem tillfälligt härbärge samt möjlighet att prata med en läkare och en socialsekreterare för att därigenom få hjälp att hitta en mer långvarig lösning av deras situation.
- Centre d’Aide par le Travail pour handicapés – En organisation som arbetar med att återanpassa handikappade till arbetslivet och till det sociala livet.
- CRIPS (Centre Régional d’Informations et de Préventions du SIDA) – Ett center som arbetar förebyggande och med information om AIDS.
- Le Village – Ett center som erbjuder olika boenden för narkomaner och aidssjuka. De arbetar även med metadonprogram samt med förebyggande arbete mot AIDS.
- Mission Locale – En arbetsförmedling för unga mellan 16-25 år. De arbetar med studie- och yrkesvägledning samt kan ge viss social träning och ekonomisk hjälp.
Förutom studiebesök gjorde vi under veckorna i Paris även besök av mer turistisk karaktär. Vi besökte bl a Musikmuseumet, Tour Montparnasse och l’Assemblé Nationale. En kväll gjorde vi en tre timmar lång guidad cykeltur genom hjärtat av Paris, något vi alla tyckte var otroligt spännande. Boendet i Paris var mycket bra. Vi bodde på ett hotell som var anpassat för större utländska grupper. Allt vi behövde fanns där: restaurang, bar, tvättstuga, datorsal, tv-sal, etc. Efter två veckor skildes gruppen åt och vi fick åka till olika ställen runt om i Frankrike för att göra vår praktikperiod. Själv hamnade jag i Nîmes vilket jag tyckte var toppen eftersom jag älskar sol och värme (jag tror det bara var två dagar med dåligt väder under mina fem veckor där).
Nîmes, som nog är mest känd för sin feria, ligger i sydfrankrike i Languedoc/Rossillon eller Provence, detta beroende på vem man pratar med eller i vilken bok man läser. De flesta verkar vilja att Nîmes skall tillhöra Provence eftersom det lockar till sig fler turister. Nîmes är en gammal vacker stad med flera kvarlämningar från romartiden, bl a en amfiteater där tjurfäktningarna äger rum under den berömda ferian.
Innan jag kom till Frankrike hade jag fått önska inom vilket område jag ville praktisera och jag valde då att i första hand få se närmre på arbete med ungdomar. De två första veckorna praktiserade jag på något som kan liknas vid våra barn- och ungdomsgrupper inom socialtjänsten. Jag fick följa med socialsekreterarna i deras dagliga arbete och deltog vid besök på kontoret, vid besök hemma hos klienter samt vid möten med olika samarbetspartners.
Jag tycker att jag fick en bred bild av socialtjänsten under dessa två veckor. Något som jag fann mycket intressant var mina möten med le Juge d’Enfants. I Frankrike har man nämligen domare som är speciellt utbildade på barn- och ungdomsfrågor. De fattar beslut både vad gäller barn- och ungdomsvård samt vad gäller straff för ungdomsbrottslingar. Beträffande barn- och ungdomsvård kan domaren besluta om vård både i och utanför hemmet och de kan även besluta om förebyggande vård.
De tre sista veckorna praktiserade jag på en institution som heter Samuel Vincent, som inom sin organisation har verksamheter av olika slag för barn och ungdomar med psykosociala problem, t ex behandlingshem, avlastningshem och dagverksamhet. Inom Samuel Vincents organisation ryms även en verksamhet för unga myndiga (18-21 år). Under mina veckor på Samuel Vincent var jag främst på Charlemagne, en lägenhet där ca 10 ungdomar mellan 16-18 år var placerade, samt på verksamheten för de unga myndiga. På Charlemagne placerades ungdomarna antingen på frivillig basis eller med ett domstolsbeslut. De gick i ”vanlig” skola så Charlemagne fungerade som deras hem där de åt, sov och gjorde sina läxor. Behandlingsassistenterna som jobbade där följde ungdomarnas dagliga liv och försökte finnas där som stöd. De höll i kontakten med föräldrarna och med olika samarbetspartners. Det var lite för kort tid för att komma in i arbetet där enligt min åsikt. Ungdomarna var i skolan större delen av dagen och det fanns inte tillräckligt med tid för att hinna lära känna dem och deras problem. En viss inblick fick jag dock.
Verksamheten för de unga myndiga var oerhört givande. Jag fick vara med vid otroligt många besök med ungdomar vilket gjorde att jag fick en bred bild av verksamheten och vad de erbjöd för hjälp. Verksamheten för de unga myndiga hade ett 30-tal enrumslägenheter till sitt förfogande och i dem bodde ungdomarna. Behovet var stort så de 30 som fick plats där var lyckligt lottade. Det jobbade tre behandlingsassistenter i denna verksamhet och varje assistent hade ca 10 ungdomar som de jobbade med intensivt. Behandlingsassistentens jobb var att hjälpa och stötta ungdomen i sin strävan efter att bli självständig och självförsörjande. De erbjöd hjälp i form av t ex boende, socialbidrag, hjälp med att skaffa jobb eller utbildning, ekonomisk rådgivning, hjälp med att träna den sociala kompetensen, hjälp med att upprätthålla relationen med föräldrarna, hjälp med att få medicinsk och psykisk hjälp etc. Behandlingsassistenten träffade ungdomen ca två gånger per vecka men de hade även telefonkontakt. Det är viktigt att ungdomen har en ordnad situation före det att han fyller 21 år för mellan 21 och 25 år finns det ingen hjälp att få enligt fransk lagstiftning. Man kan få punkthjälpsinsatser som t ex matkuponger men det är allt. Har man ingen inkomst och bostad är det lätt att man hamnar på gatan när man fyller 21 år.
Normalt sett ska man ju bo hos värdfamilj under hela praktikperioden men CIF hade svårt att hitta familjer i Nîmes och därför hade de ordnat så att jag fick bo de tre första veckorna på Samuel Vincent. På så sätt fick jag inblick i det sociala arbetet även på min fritid och det var mycket positivt. Jag bodde i ett hus som fungerade som avlastningshem varför det bara bodde barn där på helgerna. På vardagarna hade jag huset för mig själv. På samma område fanns dock en annan byggnad där det bodde ett tiotal barn mellan 7 och 15 år och med dem åt jag frukost och middag samt spenderade mycket av min fritid. Bland annat följde jag med dem på utflykt till havet, på grillafton samt på en tjurmärkningsfest (?!). Jag tyckte det var suveränt att få bo där eftersom jag både hade min frihet och hade tillfälle att alltid kunna prata och umgås med någon om jag kände för det.
De två sista veckorna bodde jag i en värdfamilj och det var också jättebra. Familjen bestod av ett par med en son på 14 år. Kvinnan arbetade som socialsekreterare och mannen arbetade som lärare på fängelset. De var otroligt trevliga och gästvänliga och gjorde allt för att jag skulle trivas. De lät mig provsmaka stora delar av det famösa franska köket (en hel mängd av olika sorters skal- och snigeldjur som jag bara älskar!) samt visade mig så mycket som möjligt av omgivningen. En oförglömlig upplevelse var när vi var hos mannens mamma i Buis les Barronies, en liten bergsby i Provence, och plockade lindblommor. Dessa såldes sedan vidare till olika uppköpare under den årliga marknaden i byn.
Den sista veckan återförenades alla programdeltagare i Bourges i mitten av Frankrike. Där utbytte vi erfarenheter från våra respektive praktikplatser samt utvärderade vår hela vistelse i Frankrike. Tre medlemmar från CIF-France var med oss hela veckan och de gjorde allt för att vi skulle ha det så bra som möjligt och för att vi skulle få se så mycket som möjligt av deras region. Det blev en hel del slott och mängder av god mat.
Vad gäller franskan så måste jag säga att jag tycker att jag klarade den över förväntan. Den teoretiska franskan satt väl i sedan många års studier men den praktiska biten förbättrades otroligt under dessa två månader. Jag tyckte att jag kunde prata och förstå ganska obehindrat i slutet av min vistelse. Jag tror det är oerhört viktigt att behärska franska bra för att kunna tillgodogöra sig ett program som detta på bästa sätt. Fransmännen, med vissa undantag, är ju som bekant inte alltför bra på engelska. Min vistelse i Frankrike var helt fantastisk och jag är verkligen glad att jag fick chansen att åka. Frankrike är ett otroligt vackert land med underbara människor och utsökt mat!
Programmet var oerhört ambitiöst och välplanerat och jag blev bemött på det mest fantastiska sätt var jag än kom. Alla var mycket gästvänliga, hjälpsamma och tillmötesgående och de visade alla stort intresse för mig, mitt arbete och hur det sociala systemet fungerar i Sverige. Det var hela tiden ett givande och tagande, det ultimata för ett utbyte. Jag kan verkligen rekommendera alla att söka till ett CIF-program. Det är en otrolig erfarenhet. Jag har inte bara lärt känna det sociala systemet och arbetet i ett annat land, jag har även lärt mig att se på mitt eget land och på vårt eget system med helt nya ögon.”