Thomas Ivanow och Michaela Håkansson berättar om sitt deltagande i det kenyanska programmet 2005:
”Vi var två deltagare från Sverige som deltog i CIF:s utbytesprogram i Kenya 2005, Thomas Ivanow och Michaela Håkansson. Vi lämnade Arlanda den 3 mars, en dag när vintern var som vackrast, klarblå himmel, sol och massor av snö. Vi anlände till Nairobi den 4 mars och blev hämtade på Nairobis flygplats av Mr Miller och Esther Ndakalu från CIF Kenya. I Nairobi sammanstrålade vi också med de två andra deltagarna i programmet, Violet Bent från Skottland och Anja Meri från Finland.
Efter ett kortare stopp i Nairobi reste vi vidare de 15 milen med minibuss till Nakuru. Vi reste mycket med buss under vår vistelse i Nakuru. Både längre och kortare sträckor och vi fick verkligen uppleva hur det är att färdas med buss på dåliga vägar, mycket folk och hur man ute i glest befolkade områden tar hand om en punktering.
Introduktionen hölls på ett hotell i Nakuru. Där fick vi träffa andra medlemmar från CIF-Kenya samt ta del av många intressanta föreläsningar om landets kultur, ekonomi, politik geografi och sociala arbete. Vi fick också presentera oss själva, vårt arbete och vårt land.”
Michaelas berättelse
”Redan den första kvällen blev vi inkvarterade i våra värdfamiljer. Jag fick under hela vistelsen bo i samma familj. Jag trivdes mycket bra, så på ett sätt var det skönt att få stanna på samma ställe och slippa att göra om hela ”lära känna processen”. Men det innebar också att jag kom familjen nära, vilket gjorde det hela lite svårare. Att få bo i en familj lärde mig mycket om Kenya då det fanns mycket tid till samtal med kvinnan i värdfamiljen om bl a familj, barn, relationer, arbete m m.
Min praktikplats var på Children remand home ett låst hem som sorterar under Children´s department. Dit kommer barn som begått brott samt barn som är övergivna eller i behov av skydd p g a t ex våld i familjen. Barnen som vistades där var mellan 3 och 18 år och det var cirka 80 barn. Barnhemmets uppgift är att utreda om det finns föräldrar eller släktingar som kan ta hand om dem eller om de skall flytta till ett barnhem. Domstolen, (Children`s court), beslutar sedan var barnet skall bo och om det finns behov av skyddstillsyn. Barnen måste regelbundet inställa sig i domstolen. Jag fick vara med under en förmiddag när vi åkte med 20 barn till domstolen. Vid ett tillfälle när jag var på barnhemmet hölls förhandlingarna där, vilket var första gången.
Det fanns ingen daglig pedagogisk verksamhet för barnen. Det fanns ett veckoschema som innehöll skolundervisning, högläsning, drama m m men när jag frågade om det sa personalen att de inte hade pengar till material. Trädgårdsarbete fick barnen göra och där fanns en idé om att odla sukuma wiki, en spenatliknande växt som åts dagligen, som sedan skulle säljas och ge pengar till inköp av material och fickpengar åt barnen. I övrigt skötte barnen det mesta själva. De stora tog hand om de små, de tvättade och lagade mat själva. Personalen, oftast två i barngruppen hade, enligt min uppfattning, enbart en betraktande och bevakande uppgift. Barnen skulle stanna här i högst två veckor men oftast blev det längre och vissa barn hade bott där upp emot ett år då det var svårt att hitta släkt eller barnhem som kunde ta emot dem.
Vi gjorde också många studiebesök, bl a på barnhem, för både gatubarn och barn som var funktionshindrade fysiskt och psykiskt, vi träffade kuratorn på Egerton universitet som är beläget utanför Nakuru, vi träffade en socialarbetare och en advokat som ideellt företrädde gatubarn i domstolen.
CIF Kenya gav mig ett mycket intressant, lärorikt och intensivt program. Allt blev inte alltid som vi planerat och mycket bestämdes ”här och nu” i mobiltelefoner. Bristen på resurser och levnadsförhållanden för gatubarn och barnfamiljer i slummen var ibland svårt att se men jag är glad över att ha fått tillbringa den här tiden i Kenya.”
Thomas berättelse
”Jag blev arbetsplatsplacerad på Street of Hope, en institution för gatubarn. På sitt kontor i Peruman House överräckte Mr Miller mig ett brev, som mycket kortfattat och i religiösa termer beskrev vad man gjorde där. Brevet som var undertecknat av managern Ruth Mwangi önskade mig välkommen. Jag åkte dit på måndagen efter introduktionshelgen på Jams hotell. Mr. Miller bad pastor Ole Kimithi följa mig dit. Han föreslog att Kimithi skulle stanna kvar hela tiden medan vi var där – utifall att det inte pågick några aktiviteter den dagen.
Tidig eftermiddag tog vi en matatu (minibuss) ut i riktning mot Kunste och Stem Hotel. Strax efter avtaget mot Nyahururu steg vi av. Mr Kimithi berättade att han en gång hade jobbat i huset vid infarten. En kort promenad längs en ”dirt road” över ett fält i riktning mot vad som sedermera visade sig heta Hyrax Hill. Ett imponerande kyrkobygge pågick på själva området. Man höll precis på med taket. Institutionen drivs av Kenyan Inland Church och sponsras främst av en amerikansk frikyrka som årligen besöker institutionen. Själva byggnaden där verksamheten för gatubarnen är inrymd är mycket solid med stora utrymmen för kök, matsal, klassrum och dormitorier. Lärarna har en egen avdelning och rektorn Ruth Mwangi har sitt kansli. Det är rent och snyggt men kanske inte vad vi menar med mysigt. Kort sagt basal standard. Killarna har möjlighet att sköta sin egen tvätt på en anläggning utomhus strax intill toaletterna och duscharna. På området som är stort och öppet kan man spela fotboll och odla lite sukuma wiki längs murarna.
Mr Ole Kimithi förde mig två trappor upp till Ruth Mwangi. Vi satt i hennes kansli och pratade. Jag presenterade mig själv och min bakgrund som socialarbetare i Sverige. Hon å sin sida berättade om verksamheten – de första svårigheterna som uppstod i början när man inte ännu hade någon struktur. Man saknade ju möjligheter att tvinga barnen att stanna. Så i början var det någon form av ambulerande fältverksamhet där barnen kom och gick efter att ha ätit och sovit några dagar. Då hade man inte heller denna byggnad, utan bara en barack där alla trängdes. Barnen rekryterades främst från det intilliggande området sektion 58. De brukade hänga vid centrat strax intill järnvägen. För dagen pågick ingen särskild verksamhet. Killarna var fortfarande i skolan och skulle inte komma förrän efter fyra. De två anställda var för närvarande inte på plats – och det var ju de som framförallt kunde berätta och förklara verksamheten. Mr Ole Kimithi hade redan tidigare avvikit – det var något han skulle göra. På tu man hand med Mrs Mwangi föreslog jag då efter en stund att jag kanske skulle återkomma senare – eller kanske i morgon? I morgon, tyckte hon då och såg faktiskt ganska lättad ut.
Jag tog mig ut till vägen igen och efter att ha tagit en fika och samosas på Kunste återvände jag till staden per matatu. Såvitt jag kan minnas så sammanstrålade vi senare på eftermiddagen på Merica hotell, Michaela, Anja, Violet och jag för att sammanfatta våra första intryck.
Nästa dag, när jag återvände till Street of Hope träffade jag Kim, en av medarbetarna, ute på gården. Han var precis på väg till en skola för att samla ihop formulär till rapporter om barnen. Jag följde med honom dit. Skolan låg precis bakom centret i Sektion 58. Jag träffade rektorn och en kanslist. Flera lärare kom fram och hälsade. Skolan verkade förhållandevis välordnad. Kim sade att rektorn var ny och att de på Street of Hope hoppades att han skulle vara lite mer kraftfull än den förra, som hade avgått. Från skolan kunde man se Nakurusjön därnere med sina stränder som skiftade i rosa av alla flamingos.
Vi åkte tillbaka till institutionen och träffade David, den andra medarbetaren. De var bägge i tjugofemårsåldern och i synnerhet David var lätt att få kontakt med. Vi åt en lunch bestående av majs, bönor, ris och lite kött. Därefter drog vi ut på stan i Nakuru. Jag fick de olika baserna utpekade för mig bl.a. ”Kosovo” där olika grupper av gatubarn höll till. Kim och David gav en mycket åskådlig och bra introduktion till själva problemet.
I fortsättningen höll jag kontakt med Street of Hope. Jag besökte dem sporadiskt och tog också med mig de övriga CIF:arna dit. Vi träffade då barnen och fick tillfälle till en frågestund med dem. Sedan framförde de sånger som grep oss mycket starkt.
Under min vistelse i Nakuru bodde jag i tvåveckorsperioder hos två mycket olika familjer. Under den första perioden i Jokam Londonarea bodde jag hos Nancie, Claudia, hennes fyraåriga dotter och Karroo, hennes niece, som fungerade, både som barnflicka och lite som hemhjälp. Det var tidvis en rätt så munter och livlig atmosfär i detta hushåll. Nancie var en förhållandevis mycket självständig och driftig affärskvinna – utbildad jurist och manager för familjeföretaget Crater Flour Mill i Nakuru – med ugalimjöl som specialitet.
Den andra familjen var en kärnfamilj, som bodde i andra ändan av Nakuru, i Race Coarse-området. Det visade sig att Miller & co var felinformerade om familjens sammansättning. Man trodde de var barnlösa – med det visade sig att de hade en 1-månaders baby! Familjen har en stark kristen orientering. Mannen Peter Thuku arbetar i sin bokhandel Hekhima i centrala Nakuru. Han är f ö släkt med Ruth Mwangi, föreståndaren för Street of Hope. Kvinnan i familjen, Grace Thuku, var hemma med bebisen i den mörka lägenheten hela dagen. De var mycket tillmötesgående och vänliga på många sätt – frågade mig om hur dagen varit och konverserade mycket på swahili, mer än hos Nancie, där det pratades mer sheng, en sorts blandning av kiswahili och engelska och kikuyu. Bordsbön hörde till traditionen hos Thukus. Man bad också Gud beskydda mig och Miller på vår färd till Uganda.”