Yvonne Andersson deltagare i det indiska programmet 2005/2006 berättar om sin resa.
”Vintern 2005-06 fick jag möjlighet att delta i CIF:s utbytesprogram i Indien. Hösten fylldes av förberedelser och planering, vaccinationer och visum, ledighets och fondansökningar. Kanske var det lika bra, att jag ganska sent inpå avresan fick besked från CIF-India, att mina jobb och familjevistelser var i mångmiljonstaden Bombay/ Mumbai. En stad med mellan 15-18 miljoner invånare. Jag med mitt ursprung i ett gruvsamhälle längst upp i norra Lappland, där det är utrymme mellan folk och hus, tycker att jag vant mig bra vid storstaden Stockholm. Hur skulle det bli att vistas flera veckor i en stad med så många miljoner människor! Min familj här hemma sa; Du som trivs bäst i skog och fjäll! Du kommer inte att stå ut i Mumbai!
Men tack vare Google earth med sina detaljerade kartbilder, kunde jag spana in flera parkliknande områden, också i Mumbai. Kände mig lite lugnare inför vissheten: finns i alla fall några träd att titta på, då min skogstokiga ”norrlands-längtan” sätter in. Försökte också förbereda mig genom, träffa personer som deltagit i tidigare CIF-program i Indien och förstås medresenärerna Monica och Marianne. Vi åt indisk mat, avnjöt indisk musik och jag kom över en liten bokpärla: Pär Janssons fina reportagebok, med titeln: Bombay Indiens framtid. Hans texter väckte min nyfikenhet på staden, bortom misär och slum. Jansson använder för övrigt bara stadens gamla namn Bombay och skriver att det gamla namnet återspeglar stadens själ. Han menar att menar att staden döptes om av nationalister och intoleranta politiker som är rädda för det nya. I mina öron så låter det som Bombay/Mumbai-borna använder båda namnen, ibland det ena och ibland det andra. För mig har staden blivit Mumbai, Som för alltid fått en plats i mitt hjärta. Värd att älska, men ibland avskyvärd. Mumbai lämnar ingen oberörd, inte heller mig.
Det var ett grå-disigt november Stockholm som vi lämnade under oss, då planet lyfte från Arlanda. Ett antal timmar senare när kvällen blivit mörk, kikar jag ned över arabiska halvön. Det är en oförglömlig syn och fantastiskt att se uppifrån: små ökenstäder mitt i mörkret som fullkomligt bara exploderar av vackra fyrverkerier. Man firar avslutningen av muslimernas Ramadan. Då inser jag verkligen att det är två annorlunda och spännande månader, som ligger framför mig. Vi reser långt bort.
Nu efter vistelsen i Indien, kan jag tycka att resa långt bort numera, är ändå att kunna vara nära. Mail och SMS ger fantastiska kommunikations-möjligheter med nära och kära, även om man är långt borta. Att besöka något av Mumbais alla Internetcafeer blev för mig, en rutin flera gånger i veckan. Ett andrum för kropp och själ och en välbehövlig vilopaus från alla myllrande intryck. Lite nyheter hemifrån var alltid spännande. Men framförallt utbyte av att fundera och reflektera tillsammans med familj och vänner. Med några kontakter, till och med mer än vi hinner med till vardags här hemma. Indien har, förutom ett jättebra tåg-nät och Internetcafeer också ett telefonnät, med små bemannade kiosker både här och där. Mina långväga veckosamtal till lilla mamma i Kiruna norr om Polcirkeln väckte uppmärksamhet, då man förstod att det måste vara ett avlägset samtal. Om kioskinnehavaren pratade engelska, blev det då ofta också lite prat om Sverige. Tänk att orka vara så intresserade av andra, fast man bor i en stad med 18 miljoner invånare. Så upplevde jag och fascinerades av indiernas bemötande. Lätta att få kontakt med, trevliga och hjälpsamma, även i storstaden Mumbai. Men i indisk dagspress läste jag ett antal artiklar där man oroade sig över det hårdnande klimatet mellan människorna i Mumbai.
I vår CIF-grupp som visade sig bestå av 7 personer, var vi tre svenskor i majoritet. Men hela gänget: Brigitte från Tyskland, Nikos från Grekland, Kristel från Estland, Tiba från Nya Zealand och vi tre svenskor, Monica, Marianne och undertecknad, trivdes jättebra med varandra. Det var många goda skratt, med både närhet och värme. Och bara så ”himla” skönt att kunna dela funderingar och reaktioner med några, som så att säga sitter i samma båt.
De första dagarna i Mumbai var vi nog alla i gruppen mer eller mindre tagna av tagna av larmet, trafiken, smogen och alla människor. Men vi fick en perfekt tillvänjning i långsam takt till Mumbais myller, genom det fina boendet på Tata Institutet och genom vår sympatiska kordinator Sonali. Socialhögskolan Tata Institut ligger vackert i en stor park, men ändå ett centralt läge i Mumbai. Så efter våra första vingliga besök i Mumbais myller, kunde vi dra oss tillbaka och andas ut i parken. Det var underbart skönt. Sonali var klok med sin vägledning och lotsning och ganska snart vågade vi försöka själva. Fast jag måste medge att jag gick fel och tappade bort mig mer, än jag gjort nånstans i världen. Tack och lov för alla hjälpsamma Mumbai-bor. Lärde mig inte utan viss stolthet att åka lokaltåg och klarade därigenom att ta mig fram, ganska bra för egen maskin. Autoriksha åktes bara i nödfall om det var enda alternativet. Smogen, larmet, köerna och livsfarliga omkörningar gjorde det till mindre angenäma åkturer. Då var tåg och apostlahästarna ( dvs att vandra) bra mycket bättre. Det blev många och långa vandringar i Mumbai till och från tågstationer på väg, till något av mina olika jobb. Då jag rushade fram med tusentals indier vid lokaltågens ändstation Churchgate, kände jag mig faktiskt som en indiska på väg till jobbet.
Med mina olika jobbplaceringar ; en kvinnoorganisation, en skola med habilitering för barn med funktionshinder och ett statligt sjukhus för personer med funktionshinder fick jag spännande erfarenheter och insyn i socialt arbete i Mumbai. Boendet i indiska värdfamiljer bjöd också på många intryck och upplevelser. Det var en fantastisk möjlighet att kunna fråga om ditt och datt, med många skratt tillsammans utifrån mina frågor. Så kom jag hem till min familj och berättade upprört om en man som kastat en plastpåse med blommor i havet. Hade god lust att säga något om nedsmutsningen till mannen. Men som tur var jag höll tyst tills jag kom hem. Fick då förklarat för mig att detta var en religiös ceremoni. Mannen hade säkert rensat familjens hustempel på blommor. Blommorna skall sedan åter i havet. Ett annat dråpligt minne av en feluppfattning var vid en tidig motionsrunda med värdfamiljefrun. Rundan innebar 5 varv runt Shivayji Park kl 05.30 på morgonen tillsammans med mängder av motionssugna indier. En av de morgontidiga gjorde mig bekymrad, då han vandrade runt ett träd om och om igen. Med mina tankebanor såg jag en psykiskt sjuk man. Men förklarade värdfamiljefrun skrattande då vi pustade ut hemma, mannen ifråga bad bara sina morgonböner.
Trots ett stressat och pressat storstadsliv som livet i Mumbai innebär, tog sig både värdfamiljer och medarbetare på mina jobbplaceringar tid att förklara, beskriva och guida en frågvis och stundom förvirrad västerlänning. Så Mumbai har för alltid en plats i mitt hjärta med alla dessa vänliga människor. Allt det andra larmet, smogen, trafiken och de oerhörda skillnaderna mellan rikedom och fattigdom är också Mumbai. Svårt att stå ut med och se, men går att lära sig hantera och leva med. Också det är en erfarenhet. Jag har valt att lyfta fram Mumbai-minnen, men Indienvistelsen innebar också mycket mer. Med CIF gruppen och engagerade indiska ledare fick vi också en veckas vistelse på landsbygden. Vi besökte och bodde på ett kibbutzliknande samhälle för personer med funktionshinder- Anandwan, som visade vara det mest välskötta, välfungerande och renaste ställe som jag såg i Indien. Dessutom åkte vi ut i den indiska djungeln för att besöka ett djungel- sjukhus-Hemalkasa. På sjukhuset vårdades personer ur stammar som lever i djungeln. De valde att vårdas och sova vid en lägereld på marken, eftersom man inte var van vid att leva i hus. Tänk att människor fortfarande lever på vårat klot!
Förutom alla spännande intryck och upplevelser som jag fick genom CIF-programmet, blev det också en härlig semester och julledighet på Goa. Stort tack till CIF som möjliggjort min Indienvistelse, med oförglömliga erfarenheter och minnen som jag bär med mig.”