Anna Möller berättar mer om sitt deltagande i 2003-års program i Nederländerna:
”Maj – en av de finaste vårmånaderna, tänk er att få spendera den i Holland. Det var i det stora precis så mysigt som man kan tänka sig även om det var en del oklarheter i programmets planering och för mycket sista minuten eller för sen information om boende mm.
Det var i Amsterdam som vi fyra deltagare från olika länder första veckan inledde vår vistelse tillsammans i en central lägenhet. Vi fick lära känna varandra, staden och den holländska kulturen på ett utmärkt sätt. De övriga deltagarna var en lärare från Ungern, en psykolog från Lettland och en kvinna som arbetar inom social omsorg i USA. På detta sätt fick jag möjlighet att lära mig mer om fler kulturer än enbart den holländska. Vi gjorde ett antal studiebesök på bl a ett socialkontor där de skötte ekonomiskt bistånd, en statlig enhet som arbetar med flyktingar ett konstgalleri för förståndshandikappade, skolsystemet och hur socionomutbildningen är uppbyggd. Vi fick möjlighet att träffa en person som höll i en intressant diskussion om hur holländarnas oskrivna regler och kultur i praktiken fungerade.
Vi bodde nära redlight distriktet och gjorde många spontana studiebesök (utan ett aktivt deltagande) och fick se verkligheten därifrån med den turistattraktiva lagliga prostitutionen med kvinnorna i de neonljusupplysta fönstren med röda tjocka sammetsgardiner och den drogliberala kulturen med coffeshops och smartshops. Det sistnämnda området är mitt specialområde och anledningen till att jag valde att åka till Holland. Jag arbetar som förebyggande socionom i Tierps kommun som fält- och ungdomssekreterare med ungdomar. Mitt specialområde är alkohol och narkotika samt uppsökande fältarbete. Som fältare kommer jag alltmer i kontakt med ungdomar som influeras och hämtar argument från de mer drogliberala länderna för att använda droger. För att kunna hantera detta och lära mig mer om detta så fick jag åka.
Nu fick jag varje dag åka runt till olika projekt och bl a träffa fältarbetare som arbetade uppsökande, massa olika organisationer som arbetade med olika delar av det jag själv gör. Men i Amsterdam är det uppdelat på en mängd olika avdelningar inom socialtjänsten och frivilliga organisationer. En fördel med detta var att de blir specialiserade och en nackdel var att i vissa fall kunde en familj ha många olika socialarbetare som arbetade med familjen och ibland brast samverkan. Men jag blev imponerad av hur många insatser man som handläggare kunde sätta in som stöd när väl familjen var aktuell. Det fanns projekt som arbetade med ungdomar utifrån kognitiva sociala beteende-terapier, sportprojekt, intensivstöd där de arbetade med helheten och fanns tillgängliga dygnet runt, tidiga kriminalitetsprojekt, föräldrastödsgrupper med familjeterapeuter. Något som också var annorlunda var att många holländare arbetar inom olika organisationer som frivilligarbetare och att detta är en stark merit när du söker arbeten. Frivilligsektorn ersätter en del av de uppgifter som t ex kontaktpersoner och familjer gör i Sverige.
Min avslutande del av programmet gjorde jag i en helt annan del av Holland i Emmen. Efter att ha varit i Amsterdam en stad jag förälskade mig i med alla kanaler, vackra byggnader, museer, mysiga pubar och caféer så framstod det nybyggda Emmen som en grå och trist del. Men efteråt uppskattar jag att få se att Holland inte bara är Amsterdam. Min värddam här var en infödd rutinerad holländska som hade mer än 2000 grodor i form av mjukisdjur och prydnadsföremål. Hon lagade underbara holländska pannkakor med fläsk och honung.
Det sociala arbetet i Emmen skilde sig främst med att man här liksom i Sverige arbetar med helheten. Här besökte jag ett ungdoms-informations-center där ungdomar kan få all information inom alla områden, även om jag blev överraskad att de knappt hade någon cannabisinformation. Jag fick även se en fältbuss som fungerar som en kringflyttande fritidsgård som kommer till ungdomarna i glesbygden, skolor med socialarbetare i skolorna som har föräldraprojekt för att göra föräldrarna delaktiga i barnens skolgång, antiskolkenhet och träffa en mycket underlig fältare som själv var aktiv cannabisrökare och som belöning i ett sportprojekt hade köpt ut cannabis till ett fotbollslag.
Vanligt var även att många vuxna var för den liberala inställningen generellt när det gäller ”lättare” droger som cannabis och svampar men när jag frågade om det då var ok att deras barn rökte cannabis så var svaret så gott som alltid nej. En intressant sak som påverkar den samhälliga opinionen var att många av de professionella som uttalade sig i liberaliseringsfrågan kom med en helt annan vetenskaplig forskning än den vi i Sverige får höra talas om och våra forskningsrön har de aldrig hört talas om.
Mitt syfte med resan – att få en större insikt i hur socialt arbete fungerar i ett annat land samt lära mig mer om en drogliberal kultur är uppnått. Jag har fått en mängd bra idéer men också blivit starkare i min uppfattning om att jag inte vill bidra till att Sverige får den dubbelmoral som Holland har när det gäller cannabis och smartdrugs. Nu har jag ännu mer på fötterna när det gäller min kamp mot droger och välkomnar mina ungdomar och andra vuxna till diskussioner om detta.
Den stora positiva överraskningen med utbytesprogrammet var att jag fick lära mig mer om så många fler kulturer. Jag tror att det bästa man kan göra för att lära sig mer om sin egen kultur är att ta ett steg från den och främmandegöra det välbekanta. Då ni får chansen, så tag den; men glöm inte att även försöka att se likheter och att titta på er egen kultur då får ni ut maximalt!!!”