Birgitta Beijer berättar om sitt deltagande i det franska programmet 2001.
”Jag heter Birgitta Beijer och arbetar med flyktingmottagning i Nacka. Efter många års arbete i ”socialsvängen” kände jag att det var dags att se mig om i världen. Ofta har jag undrat hur flyktingmottagandet fungerar i andra länder i Europa. Jag hade turen att bli uttagen till CIF:s program i Frankrike och fick en chans att se och uppleva mycket.
Programmet började med två veckor i Paris då vi i gruppen lärde känna varandra plus en massa trevliga personer från CIF-France. De hade lagt upp ett intressant och omväxlande program för oss, med mycket studiebesök och även lite fritidsaktiviteter, typ restaurangbesök och guidad cykeltur i centrala Paris på lördagskvällen. Gruppen bestod av 7 personer, Roxanne från Libanon och Gabriella från Uruguay, båda arbetade i ungdomsfängelser, Gustavo från Argentina, antropolog som arbetade på ett hälsocenter i ett slumområde, Abdelyamin från Algeriet, föreståndare för ett vårdhem för gamla och handikappade, Mustapha från Marocko, som arbetade med ungdomar på ett kommunalt fritidscenter och Igor från Ryssland, fransklärare som arbetade lite med ungdomsverksamhet vid sidan av. Plus mig själv som var äldst i gruppen med mina 52 år. Vi hade mycket trevligt ihop.
Sen var det dags att åka iväg var och en till sin praktikplats. Jag hamnade i Orléans, som ligger en timmes tågresa söder om Paris, vid floden Loire. Det var där Jeanne d’Arc genom sin seger befriade Frankrike från engelsmännen 1429. Orléans är en ganska välmående, administrativ huvudstad i området som, kanske tack var närheten till Paris, har lägre arbetslöshet är Frankrike i övrigt (ca 6% jämfört med 9%). Staden är vacker, med många gamla byggnader och ligger vid floden Loire.
I Orléans fick jag två kontaktpersoner, dels CIF:s representant Claire (hon hade varit på CIF-program i Finland) som hade ordnat mina två värdfamiljer. Det var till henne jag hade kunnat vända mig om jag fått problem eller något att klaga på. Sen hade jag en annan kontaktperson, Claudine, som var ansvarig för praktiken. Hon var chef för en slags socialkontor för barnfamiljer med ca 60 anställda. Hon hade ordnat studiebesök för mig hos de myndigheter och organisationer som på något sätt arbetade med flyktingar/invandrare. Och det visade sig att det fanns massor av olika ställen att besöka. Jag var fullt sysselsatt hela de 5 veckorna. Vad som var lite synd var att jag inte hann lära känna en arbetsplats lite grundligare. Men alla som jag träffade var mycket vänliga och tillmötesgående och berättade gärna om sitt arbete. På vissa ställen, t ex det som motsvarade en kommunal socialbyrå och även på en flyktingmottagning, kände jag mig verkligen hemma. Det kändes om vi hade ungefär samma problem och erfarenheter.
Flera franska socialarbetare suckade över den krångliga administrationen, och Sverige framstår faktiskt som klart enklare att komma till som flykting. Att t ex få hjälp av en tolk i kontakterna med myndigheterna var inte alls självklart. Sen blev jag lite förvånad över att så mycket sociala insatser byggde på frivilligt arbete. I Orléans fanns det t ex 9 st olika hjälporganisationer som delade ut mat till fattiga. Och det fanns stora problemen med hemlöshet. Som asylsökande i Frankrike får man ekonomiskt bidrag i ett år medan man väntar på svar på sin asylansökan. Får man vänta på svaret längre tid, hänvisas man till matkuponger och välgörenhetsorganisationer. Platserna på förläggningar räcker inte till på långt när, många bor hos släktingar, vänner och bekanta, många har bostadsproblem. Bostadsbristen är ett stort problem i Frankrike, man räknar med ungefär 600 000 hemlösa i landet (exakt hur de räknar vet jag inte). För barnfamiljer försökte man ordna tak över huvudet, kanske på ett ruffigt hotell. Som ensamstående asylsökande var det inte alls lätt att få hjälp med bostad. Men för hemlösa i Frankrike finns ett bra system, man kan ringa 115 (gratis, jfr nödnumret 112) och be om hjälp. Och kan då många gånger få hjälp med nattlogi, i alla fall ett tag.
Väntetiden på att få svar på sin ansökan har förlängts mycket det senaste året. Det motiveras med att antalet asylsökande (många kommer från Afrika och Östeuropa) har ökat. Antalet som beviljas asyl är procentuellt färre än i Sverige. Men det går oftast att hålla sig kvar i landet även efter ett avslag, t ex kan barn under 18 år inte utvisas. Men då får man leva på utkanten av samhället, under osäkra och svåra förhållanden.
Mina båda värdfamiljer var jättetrevliga. Den första bestod av Jean-Etienne, ekonom, och Christine, personalassistent. Deras dotter Julie hade ett slags ungdomsanställning som fältassistent i en förort med många problemungdomar. Min andra värdfamilj var en ensam kvinna, Chantal, änka med en vuxen dotter och med många aktiviteter och fritidsintressen. Båda familjerna tog mig med utanför Orléans, t ex visade de mig flera av de vackra slott som det finns gott om i Loire-dalen. Det var nog ganska skönt att det bara var två familjer som jag bodde hos, så att jag slapp träffa nya människor precis hela tiden. Det gjorde jag ändå varje dag på de olika studiebesöken.
Uppföljningsveckan i Nimes i Syd-Frankrike var jättekul. Dels var det verkligen roligt att träffa kompisarna igen och höra hur de hade haft det. Sen var det härligt att äntligen få komma till värmen! (Jag hade bara tagit med mig sommarkläder till Frankrike, men turligt nog även sommarjackan som jag fick använda nästan jämt i Paris och Orléans). CIF-arna i Nimes hade verkligen ansträngt sig och gjort ett intressant och roligt program. De hade lånat en liten minibuss som vi åkte runt i, till Avignon, Arles, les Baux, Medelhavet m m. En kväll lagade vi mat tillsammans hemma hos Marie-Francoise. Alla skulle laga någon specialitet från sitt land (jag gjorde en lite misslyckad jordgubbstårta).
Allt roligt har ett slut, och så även vistelsen i Frankrike och veckan i Nimes. Det var svårt att skiljas från alla. Men jag har många fina minnen. Det var verkligen en givande upplevelse och alla människor jag träffade var hur trevliga som helst. Och vi socialarbetare från olika länder har mycket gemensamt!”
