Nedan berättar Pia Sandlin om sitt deltagande i det turkiska programmet 2004.
”CIF är fantastiskt! Det började en grå novemberkväll 2003 på ett källarcafé i Gamla Stan. Där träffade jag Irene Schmidl och Ingela Oskarsson som berättade om sina CIF-upplevelser i Grekland respektive Skottland. På Valborgsmässoafton 2004 for jag sedan fylld av förväntningar till Turkiet. På Ankaras ganska anspråkslösa och stillsamma flygplats mötte mig Mustafa Dernek, ordförande i CIF-Turkey. Sedan bar det iväg i hans lilla gröna bil i ”berg- och dalbanan” in mot Ankara. Ankara ligger på 850 meters höjd över havet och är en stad med många backar och kullar. Om det var stillsamt på flygplatsen så sjöd det desto mer av liv, ljud, biltrafik och dofter inne i Ankara.
Att i ord uttrycka all den vänlighet och gästfrihet, allt det spännande, intressanta och berörande som vi fyra CIF-deltagare upplevde i Turkiet är omöjligt. Här vill jag ändå göra ett försök att med några axplock från mina tre veckor i Ankara och sista veckan i Istanbul förmedla en glimt från CIF-programmet i Turkiet i maj 2004.
Fyra deltagare från olika länder
Som bonus vid ett CIF-program får du tillfälle att lära känna deltagarna från andra länder. Tillsammans med Marie Noëlle från Frankrike, Issy från Skottland och Emmy från USA delar jag nu en oförglömlig upplevelse. Förutom att vi gjorde ett stort antal studiebesök och träffade CIF-medlemmar tillsammans använde vi en helg till att ta bussen bort från avgaserna i Ankara ut på landet. Vi åkte till Kappadokien som är ett landskap som bildades av vulkanaska för många miljoner år se-dan. Av lavan har fantasifulla formationer uppstått – lokalbefolkningen kallar dem trollskorstenar. Människorna har här byggt hela samhällen med underjordiska kloster och grottkyrkor med vackra målningar med bibliska motiv. Delar av landskapet finns med på UNESCO: s lista över världsarv. Att vandra i detta område var verkligen något utöver det vanliga! Många turister från hela världen kommer hit och till andra historiska och sköna platser i landet.
Men Turkiet har också en annan sida. I landet finns stora problem som t ex fattigdom och analfa-betism och många gatubarn. Landet ligger inom ett högriskområde för jordbävningar och byggfusk gör att förödelsen ofta bli mycket värre än vad den skulle behöva bli.
Genom åren har Turkiet varit politiskt instabilt. Brott mot de mänskliga rättigheterna har begåtts, även om nu en reformprocess tycks vara på gång inför förhandlingarna om ett eventuellt EU-inträde.
Café Down – vår mötesplats i Ankara
CIF-Turkey hade förberett ett digert program med studiebesök utifrån de intresseområden som vi del-tagare hade angett. Eftersom jag själv och även Issy arbetar inom området funktionshinder besökte vi flera center med den inriktningen.
Vår mötesplats under de tre veckorna i Ankara var Café Down – ett café på livliga Boulevard Ata-türk i centrum av staden. Caféet drivs av personer med utvecklingsstörning och är ett unikt projekt i Turkiet. Många cityflanörer slår sig ner här för dricka te eller kaffe med en ”simit” – en sesam-kringla.
Funktionshinder
Under tiden i Turkiet slog det mig ofta att detta är ett land av kontraster. Skillnaden mellan gammalt och nytt, stad och land, kvinnor och män, fattig och rik är stor. Flera av arbetstagarna på Café Down bodde på Saray Rehabilitation Center som är en extrem motpol till Café Down. Saray betyder palats men här fanns inget av det överdåd som vi såg i sultanens palats. På Saray bor – berättade man för oss – 687 personer med funktionshinder i åldrarna 060 år. Även mycket små barn finns alltså där och besöket dröjde sig länge kvar i tankarna med en känsla av sorg. Personalen försökte att få stöd från frivilligorganisationer både materiellt och med personal och sammanfattade sin situation så här: ”Vi har en liten budget men stora hjärtan”.
När vi berättade att hos oss bor barn med funktionshinder i familjehem om de inte kan bo hos
sina biologiska föräldrar, menade man att i Turkiet finns ingen sådan tradition och att det skulle bli väldigt kostsamt. Vid besök på en av myndigheterna för social service och barns skydd fick vi dock höra att man även i Turkiet nu börjat söka familjehem för barn som inte kan bo hemma.
Vi besökte också ett par privata center för barn med funktionshinder. Det är bara ett fåtal barn som får möjlighet att komma dit. Där arbetade man målmedvetet med individuella program för alla barn. Det var en hög personaltäthet och barnen kommer till centret med jämna mellanrum. Däremellan följs träningen upp i hemmiljön.
Vi fick uppgifter om att det procentuellt är mycket få turkiska barn med funktionshinder som i praktiken får skolundervisning. Precis som i Sverige har center och skolor startats av t ex föräldrar till barn med utvecklingsstörning. Vi besökte ett sånt i Gölbasi. Tyska staten hade gett bidrag vid starten och fortfarande är man beroende av gåvor och donationer.
Administration on Disabled
Vi besökte den statliga ”Administration on Disabled” som tillkom 1997. Där arbetar man utifrån målsättningen ”Ett samhälle för alla”, men för att uppnå det återstår mycket. Än så länge är behoven för personer med funktionshinder långt större än utbudet av stöd och service.
För att kunna genomföra förbättringar för per-soner med funktionsnedsättningar har ”Administration on Disabled” medverkat i Turkiets första in-samling av uppgifter om funktionshinder under år 2002. Nu håller man på och analyserar resultaten. Vid vårt besök fick vi höra att enligt denna undersökning är trafikolyckor och giftermål inom släkten de två största enskilda orsakerna till funktionshinder i Turkiet.
Socialarbetarutbildningen
Socialt arbete har inte lång tradition i Turkiet. Utbildningen startade på 1960-talet i Ankara och där finns fortfarande den enda statliga skolan i detta land med cirka 70 miljoner invånare. Sedan ett par år tillbaka finns på ett privat universitet också en utbildning för socialarbetare.
Under våra tre veckor i Ankara hade vi mycket kontakt med tre unga socialarbetarstudenter. De var både tolkar och samtalspartner under besök och sammankomster och vi besökte även deras skola. På skolan har man kvotering vid antagningen – dvs. man tar in lika många kvinnliga som manliga studeranden.
Kvinnor och flickor
Diskussioner förekom också för och emot att kvinnor skulle kvoteras in i det turkiska parlamen-tet. Enligt uppgifter vi fick vid besök på Ankara universitet är endast 4 % av ledamöterna i Parlamentet kvinnor. Mina värdinnor – dvs. de tre familjer jag bodde hos – var alla tre ensamstående, välutbildade och starka kvinnor, men för många kvinnor i Turkiet är tillvaron svår.
Vid våra kontakter med anställda vid UNICEF fick vi höra om deras kampanj – ”GO GIRLS – education for every child”. Syftet med kampanjen var att få flickorna att inte ge upp skolan i tidiga år. Av ekonomiska skäl får många flickor sluta skolan – ibland redan vid 10 års ålder fast det är obligatorisk skolgång i 8 år. På landsbygden finns det också en tradition av att familjerna håller sina döttrar hemma för att hjälpa till med hushållet. UNICEF startar projekt för att medvetandegöra familjer om vikten av att även flickorna får utbildning.
Skilsmässorna har ökat på senare år i Turkiet. Detta fick vi höra då vi besökte Emek familjeterapicenter. Emek är ett av de första familjeterapicentren som finns i landet. Vi hade sån tur att Professor Nossrat Peseschkian var i Ankara samtidigt som vi för att ge vidareutbildning till personalen där. Peseschkian är född i Iran men lever numera i Tyskland. Vi fick tillfälle att få lyssna på en av hans föreläsningar. Han använder orientaliska sagor och historier i sin terapi och på familjeterapicentret i Emek jobbar man mycket utifrån hans teorier och idéer.
Community centres
Vi besökte flera ”community centres” där man jobbade för att stödja människorna framför allt kvinnor och barn – som kom flyttande från landsbygden till storstaden. Jag uppfattade att persona-len där gjorde ett fantastiskt jobb med små medel. Här pågick ”empowerment” – kvinnor fick reda på sina rättigheter och insikt i vad som är annorlunda i storstaden. De erbjuds att delta i olika kurser, t ex i barnkunskap. Barnen kan få läxhjälp. En advokat kommer som volontär till centret för att ge rådgivning. Man ordnar sociala och kulturella aktiviteter och sommarläger. Härifrån fick vi en stor portion av inspiration och kunskap med oss hem.
Nya vänner
Ja, visst är det fantastiskt vad mycket ett CIF-program kan ge av nytt vetande och erfarenheter! För att inte tala om alla positiva och varma människor jag har fått glädjen att träffa. Alla ville att vår tid i Turkiet skulle bli så givande som möjligt och våra värdar hade gjort ett mycket ambitiöst studiebesöksprogram för oss.
På köpet fick vi möta ett land med många minnen och vackra sevärdheter från antik tid och ett färgrikt kryddat kök som bjöd på ett otal läckra anrättningar med auberginer, lammfärs, honung, yoghurt, fikoninläggningar och en delikat efterrätt gjord på malet kycklingbröst!
Nu vill jag fortsätta att följa vad som händer i Turkiet – det känns som att jag fått många nya vänner där på tröskeln mellan öst och väst!”