Nedan berättar Ann-Christin Grennefors om sitt deltagande i det turkiska programmet 2005.
”För tjugo år sedan bestämde jag mig för att någon gång resa med CIF. Jag arbetade i Botkyrka och träffade en ung socialarbetare som varit i USA som stipendiat. Flera barn och andra händelser kom före. Förra hösten var det dags. Att valet föll på Turkiet kändes naturligt. Ett land mellan väst och öst med ett delvis annat sätt att tänka om individer, familj och samhälle.
Resan startade redan när jag fick beskedet att jag skulle få åka. Jag fick en bra inblick i vad som skulle komma av tidigare Turkiet-stipendiaterna. I slutet av april landade jag i Ankara och blev väl mottagen av CIF-medlemmar. Första dagarna tillbringade vi stipendiater, från Österrike, Spanien, Skottland, Nya Zeeland och Sverige, med CIF-Ankara och andra kollegor på en kurort utanför Ankara. Vi fick tillfälle att umgås och lära känna varandra och äta fantastisk god hemlagad turkisk mat. Att vi stipendiater var från olika länder visade sig berika resan ytterligare och jag fick också insikt i deras länders sociala system.
Mina värdfamiljer gjorde allt för att jag skulle trivas. Jag bodde först hos en yngre kvinna och hennes bror och därefter hos ett medelålders par med en tonårsdotter. De hade någon månad innan flyttat till den egna bostaden efter att ha levt i storfamilj med mannens föräldrar. Tonårsdottern saknade den äldre generationen som flyttat till en annan son. Den tredje värd-familjen var en medelålders kvinna och hennes aktiva, åldriga mamma.
Socialhögskolor
I Turkiet, med 78 miljoner innevånare, finns 3000 utbildade socialarbetare. Sedan början av 1960-talet finns en statlig socialhögskola och för några år sedan startade en socionom-utbildning på ett privat universitet. Båda skolorna finns i Ankara. Den statliga utbildningen har kvotering för att få in män på minst hälften av platserna. Studierna tar fyra år. Det första året läser man endast engelska. De flesta börjar på universitetet när de är 17–18 år. Utbildningen har en mängd kurser. En kurs var militärt socialt arbete. Socialarbetare som arbetar på militära sjukhus med människor som skadats fysiskt och psykiskt ska veta hur armén fungerar. Dessa socialarbetare bär uniform. På ett universitet i Istanbul fanns ett nystartat Socialpolitiskt forum där man drev ett projekt för att studera den nya fattigdomen i Turkiet, som bl.a. är en följd av urbanisering.
Studiebesök
Sociala frågor ses i första hand som något som ska lösas i familjen inte som en angelägenhet för staten. Det finns en mängd former av social service i sparsam omfattning. De tre veckorna i Ankara var fyllda av studiebesök inom alla sociala områden. Jag tror vi såg det mesta av socialt arbete i Ankara och därmed i Turkiet. Det finns lokalt administrerat och finansierat socialt arbete ute i landet men det utbudet är inte lika stort. Det finns en mängd NGO, som arbetar med nytänkande om t.ex. barns, kvinnors och mänskliga rättigheter. Vi träffade många socialarbetare och besökte även socialarbetarorganisationer. Många socialarbetare utbildar sig vidare och skaffar en magisterexamen i olika sociala fält. Det finns dock bekymmer med att arbetsgivaren, inte alltid förstår vad som är socialt arbete. Jag tänker på den arga social-arbetare som arbetade med familjerättsliga frågor och som kollega hade en kemiingenjör. Han hade under sin utbildning läst pedagogik och ansågs därför ha de erfarenheter som krävdes. Familjeterapicentret som vi besökte hade begränsade möjligheter att ta emot familjer pga. att de delade lokal med ett aktivitetscentrum för äldre och det var trångt och lyhört.
Funktionshinder
En av de minnesvärda stunderna var när vi bjöds in att närvara på dansgruppen Denvins träning. En grupp dansare med ”disable and able bodies”. En fantastisk uppvisning där handikappet upphörde att existera och dansarna deltog på lika villkor, med mycket humor och glädje. Det måste ha varit en otrolig prestation bara att ta sig till träningen utan färdtjänst i en stad utan någon som helst handikappanpassning.
Utanför stadskärnan i Ankara finns en institution för 725 mentalt och fysiskt handikappade barn och vuxna. Avdelningarna är stora med sovsalar för 25–40 personer. En minnesbild är en sovsal med upp mot fyrtio multihandikappade barn, liggande i sängar, med tomma ögon. Bland dessa tultade några pigga små flickor med Downs syndrom. Här fanns små möjligheter till stimulans och mänsklig kontakt. På avdelningarna för vuxna fanns varierande grader av behov. Vi mötte några rullstolsbundna unga vuxna som förutom fysiska hinder verkar kunna ta hand om sig själva. Vuxna med mentala funktionshinder hade varierande problem. På en avdelning mötte vi kvinnor som klamrade sig på oss, ville känna på oss, kallade oss mamma. Fysioterapiavdelningen var stor och välinredd men såg oanvänd ut. Det fanns verkstäder med olika aktiviteter men de var inte dimensionerade för att ge plats åt alla boende. Här arbetade socialarbetare som sa att vården inte var bra men att de inte kunde göra något åt situationen. De var statligt anställda och uppgav att de inte kunde bestämma var de skulle arbeta.
Institutionen drev ett trevligt café i centrala stan, Café Down. Där arbetade14 boende från institutionen tillsammans med personal. De hade alltid kunder och verkade tycka att arbetet var roligt. I kontrast till denna stora institution besökte vi ett mindre hem som en föräldraförening hade startat. Här fanns värme, omsorg och värdighet. Man prövade nya tankebanor, startade flera mindre projekt, såg sig som föregångare.
Barn och unga
I Turkiet finns omkring 18 000 barn på barnhem. De flesta var placerade pga. att föräldrarna inte har råd att försörja dem. Socialbidrag är mycket sällsynt. Familjers ekonomi är en angelägenhet för familjen/släkten. Barnhemmen som vi besökte var, med några få undantag, mycket stora med hundratals barn och drevs av staten. Antalet vuxna var för litet och barnen var i stor utsträckning hänvisade och utelämnade till varandra. Barnen delades upp efter ålder och när de var lite större också kön. Detta innebar att barnen inte fick någon kontinuitet, syskon splittrades på olika avdelningar och ibland på olika barnhem. Sedan jag kommit hem har jag haft kontakt med flera socialarbetare som omplacerats av sin statliga arbetsgivare och ska arbeta på nystartade mindre barnhem som bedrivs som pilotprojekt.
Det finns bara 200 barn i familjehem i Turkiet. Jag upplevde ett starkt intresse bland en del socialarbetare att arbeta för att sprida familjehemstanken, utbilda familjer men också en rädsla för att barnen inte skulle få det bra i familjehemmen och att de skulle ta emot barnen för pengar.
Vi besökte ett barn- och ungdomscenter för barn som arbetade på gatan. Det fanns omkring 2000 kända barn som arbetar på gatan i Ankara. 90 % var pojkar. De lever i en riskfylld miljö med olika former av våld och övergrepp. Centret försökte arbeta för att föräldrarna skulle klara sin försörjning så barnen skulle kunna gå i skolan. Vi besökte en klinik för drogberoende barn och ungdomar, barnpsykiatri och ett nystartat familjeterapicentrum.
Kvinnor
Vi besökte ”community-centers” med utbildning och aktiviteter för kvinnor för att öka självförtroende och skapa möjligheter att bli självständigare och självförsörjande. Flera projekt vände sig till misshandlade kvinnor och kvinnor som levde isolerade. 1 av 3 kvinnor i Turkiet misshandlas. Eftersom dessa center enbart var för kvinnor tillät männen kvinnorna att komma dit. Vi besökte också ett kris- och traumacenter, familjerådgivning och frivilligorganisationer som arbetade med kvinnors situation på olika sätt, med individer och opinionsbildning.
Andra besök
Under en helg åkte några av oss deltagare till Kappadokien, och möttes av en spännande natur, historiska bosättningar och kyrkor. Värt ett besök.
Efter tre veckor i Ankara åkte vi vidare till Istanbul. De första dagarna tillbringade vi utanför staden, vid Marmarasjön. Vi besökte staden Edirne nära den grekiska och bulgariska gränsen.
Socialarbetare guidade oss runt i staden och visade sin arbetsplats på ett center för romska kvinnor. I staden bodde det ca 35 % romer. Stadens borgmästare var rom. Man upplevde inte att det fanns etniska motsättningar. Istanbul var en stad värd att åka till. Vi gjorde studiebesök men var också turister.
Avslutningsvis mina reflektioner
I Turkiet mötte jag fantastiska varma gästvänliga människor, fantastisk natur och historiska platser, vackra byggnader och föremål. Jag mötte bra och spännande socialt arbete men också saker som upprörde. Jag påmindes om att socialt arbete måste innehålla tydliga etiska ställningstaganden för barns rättigheter och mänskliga rättigheter.
I Turkiet existerar inget Kurdistan. Den officiella politiken är att kurderna ska assimileras. Jag var upprörd över att de förnekade sitt ursprung tills jag kom på att jag själv tillhör en minoritet, Tornedalsfinnar, och att den svenska staten lyckats med att få min generation att glömma bort vårt språk och kulturella arv.
Jag har det gamla och fattiga Sverige mycket nära och påmindes om detta under min resa. Jag fick perspektiv på den stora förändring som Sverige genomgått. Mina farföräldrar var mina följeslagare på resan. Farfar föddes 1868 och farmor på 1890-talet. Farmor blev tidigt föräldralös och såldes fler gånger på auktion. Hon misshandlades svårt. Som tonåring fick hon arbete som piga hos en bonde som gjorde henne med barn två gånger. Småningom träffade hon min farfar som älskade henne som hon var, med oäkta barn. Tillsammans fick de 24 barn som de fostrade under knappa omständigheter i Tornedalen. De var båda mycket varma människor.”