Eva Nilsson, deltagare i det indiska programmet 2001/2002 berättar om sin resa nedan.
”Tillsammans med sju andra socialarbetare och psykologer deltog jag i det indiska utbytesprogrammet 2001-2002. De andra deltagarna kom från Sverige, England, Österrike och Turkiet. Vi var fyra deltagare från Sverige. Alltså i rejäl majoritet.
De första två veckorna befann vi oss på ett universitet i Bombay. Det var skönt med en mjukstart i det omtumlande, kontrastrika Indien. Vi lärde känna varandra i lugn och ro. Delade med oss av våra länder och våra förväntningar på Indien vistelsen. Jag hade nog saknat lite mera tid avsatt för reflektion och diskussioner. All fattigdom, all misär som man möter sätter igång både känslor och tankar som man kan behöva prata om.
Vi fick flera intressanta föreläsningar om det indiska samhället och indisk socialpolitik. Som komplement till teorin var vi på flera olika studiebesök runt om i Bombay. Vi besökte sjukhus, verksamheter som arbetar med gatubarn, prostitution mm. Vi fick också möjlighet att träffa flera indiska socialarbetare som är medlemmar i CIF och har intresse av att utbyta erfarenheter. Förutom detta fick vi ”äran” att vara med om premiären på ”Monsunbröllop”. En häftig upplevelse att frottera sig bland indiska filmstjärnor.
Efter introduktionen på universitetet delade vi på oss. Jag blev kvar i Bombay och flyttade hem till en indisk familj där två av familjemedlemmarna var socialarbetare. Under de följande veckorna gjorde vi praktik på olika verksamheter. Min första placering var i ett projekt som arbetar med HIV frågor i olika sammanhang. HIV spridningen är en svår problematik i Indien och framförallt i stora städer som Bombay. Nästa praktik var i ett av Bombays slumområden. Där besökte jag flera av de projekt som pågick. Veckan i Lotus området var en av de mest givande under tiden i Indien. Apnalaya, som organisationen i slummen heter, arbetar med många olika frågor och på många olika sätt. Hälsovård, fritids, dagis, ekonomiska grupper för kvinnor, missbruk, miljövård, HIV-förebyggande arbete är några exempel. Deras metoder för det sociala arbetet gav många nya tankar. För att nå befolkningen knöt de lokala, engagerade personer till sig. Dessa fungerade som samhällsarbetare och socialarbetarnas förlängda arm. Den här erfarenheten har jag tagit med mig hem till mitt eget arbete bland flyktingar i Sverige.
Jullovet tillbringade jag tillsammans med en annan av de svenska deltagarna på en liten ö som heter Diu. Det var sköna dagar vid stranden, i hängmattan eller på cykeln. Vi han också med ett besök i Gir National park där fick vi bland annat möta det asiatiska lejonet.
Efter julledigheten flyttade jag till en ny familj i Bombay. Den familjen var katolsk och var västerländskt influerad. Hos denna familj fortsatte jag med bröllopsbesöken. Jag tror jag var på sammanlagt 5-6 bröllop under tiden i Bombay. Ibland blev det lite för mycket av det goda men det var samtidigt en fantasisk upplevelse. Den tredje praktikplatsen var i red-light områden i Bombay. Organisationen, Prerna, bedriver ett imponerande arbete. Deras målgrupper är främst barnen till de prostituerade och de prostituerade själva. Men de arbetar också aktivt med opinionsbildning och information om de prostituerades och deras barns situation. Jag fick följa med ett par av deras ”community workers” ut bland bordellerna och träffa både kvinnorna, hallikarna och deras kunder. Dessa ”community workers” var också prostituerade men hade en drivkraft att förändra både sin och andras situation. Eftersom de var kända av människorna i red-light distriktet var de välkomna överallt. Att gå omkring bland bordellerna och möta kvinnorna och deras barn var omtumlande. Många av dem hade blivit dit lurade från Nepal eller landsbygden. De kunde inte läsa eller skriva och hade ingen aning om hur dom skulle kunna ta sig hem igen. Dessutom är det ju osäkert om de skulle vara välkomna hem.
Den sista praktiken var i ett av de många projektet för gatubarn i Bombay. P g a sjukdom och organisation blev tiden där allt för kort. Men jag hann ändå få en aning om deras arbete med barnen, deras kamp att få kvalificerad personal och medel för att finansiera verksamheten. Den sista veckan bodde vi i en by några mil norr om Bombay. Vi deltog i ett projekt som arbetar med människor som tillhör en av Indiens många stammar. Under vistelsen där hade vi många spännande diskussioner om minoriteters situation runt om i världen.
Tiden i Indien har gett mig mycket som privatperson. Jag har tidigare besökt Indien som turist. Men nu fick jag en betydligt större förståelse för hur det indiska samhället fungerar och hur Indien försöker lösa sina sociala frågeställningar och problem. Jag arbetar som socialsekreterare på en flyktingmottagning i Sverige och möter dagligen människor med annan bakgrund, andra referensramar än mina. Tiden i Indien ökade min övertygelse om att man måste vara öppen i mötet med människor från andra sammanhang än ens egen. Det finns så många olika sätt att leva sitt liv. En annan sak som påverkat mig mycket är deras arbete tillsammans med sociala rörelser som växer fram bland befolkningen. Även deras sätt att knyta till sig människor med rätt kulturkompetens har givit mig nya idéer om hur vi kan arbeta på min arbetsplats. Det sämsta med Indien för mig är att jag alltid längtar tillbaka. Vid hemresan är jag alltid fylld med fler frågor än svar. Det är ett land jag inte blir klok på. Ett land som lockar, skrämmer och som i högsta grad lever.”