Hanna Stendahl berättar om sitt deltagande i det indiska programmet 2007.
”15 november 2007 började äventyret. Det var första dagen på mitt deltagande i CIF-programmet i Indien som skulle pågå i fem veckor. 2007 var vi en mycket liten grupp med endast fyra deltagare, tre från Sverige och en från Österrike. Detta innebar både för- och nackdelar. Fördelen var att vi var mobila och det var lätt att ta sig runt då gruppen inte var så stor, nackdelen var givetvis att utbytet mellan oss deltagare inte blev så omfattande då tre av oss var från Sverige.
Upplägget på programmet i Indien var annorlunda jämfört med tidigare år. Istället för att lyssna till olika föreläsare som skulle presentera Indien, så fick vi stället uppleva detta genom en rad studiebesök och möten med olika människor. Den första veckan hann vi bl.a. med att besök i slumområdet Apnalaya, besök på det statliga sjukhuset J.J. Hospital, besök på Mumbai´s High Court samt en yogasession med en yogaguru. Dessutom träffade vi High Commissioner of Mumbai samt Police Commissioner of Mumbai och hann också givetvis med en sightseeing i Mumbai.
En av de första lärdomarna man fick till sig var att Indien är paradoxernas land. Å ena sidan har du en otrolig fattigdom och misär och samtidigt finns det stort hopp och många möjligheter, men tyvärr inte för alla. Denna diskrepans upplevde jag väldigt tydligt redan första dagarna. Andra dagen av programmet var vi i slumområdet Apnalaya, där människor bokstavligt talat bodde på en soptipp. Det var en mycket stark upplevelse att se alla dessa människor, speciellt barn, som letade sopor och som sprang efter en när man kom gående. Ett dygn senare satt vi på Taj Mahal, ett lyxhotell i Mumbai, och drack te. Vart man än var så trängde sig fattigdomen på så fort man var utomhus. Människor som låg och sov på gatorna och människor som tiggde eller försökte sälja saker till en. Mentalt kändes det som att man var i två olika världar, trots att man hela tiden var i samma stad.
Introduktionsveckan avslutades med att vi lämnade vårt vandrarhem och flyttade till våra första värdfamiljer. Jag hade turen att ha två alldeles underbara värdfamiljer, som tog hand om mig och verkligen bjöd på sig själva och delade med sig av sin tid och engagemang. Vi var på middagar, bröllop och kunde sitta hela kvällarna och prata om allt mellan himmel och jord. De indier jag träffade var fantastiskt gästvänliga, generösa och inte minst nyfikna och öppna för andra människor. I min andra värdfamilj bodde jag tillsammans med en tjej ett par år yngre än mig, Gauri och hennes syster och föräldrar. Hon är 26 år och ogift, vilket är en ganska ovanlig kombination i Indien. En kväll satt vi och diskuterade bröllop tillsammans med hennes pappa. Gauri uttryckte då att hon ville ha ett litet intimt bröllop på 25 personer, vilket inte alls är ett bröllop i Indien där det helst skall vara 500-1000 personer. Hennes pappa log och sade att de skulle bjuda minst 1000 personer. För mig var detta fascinerande så jag frågade vart han skulle hitta alla dessa människor. Han tittade på mig, log lite, och förklarade att han ju var tvungen att bjuda alla grannarna och bara det var 57 familjer. Då tänkte jag på mina egna grannar och på att vi i Sverige är glada om vi överhuvudtaget säger hej till varandra.
Under de tre veckorna vi bodde i värdfamiljerna så genomförde vi också våra specialiserade program. Jag hade önskat att få vara med organisationer som jobbar med trafficking och det fick jag verkligen. Framförallt var det två organisationer som jag tillbringade tid med, STCI = Save The Children India och Prerana. Save the Children India jobbar med flickor som räddats från bordellerna i Mumbai och man försöker rehabilitera dem och utbilda dem. Flickorna kommer ofta från andra delar av Indien och även från utlandet, framförallt Bangladesh och Nepal. Under min tid med STCI fick jag bl.a. möjlighet att besöka två olika boenden där flickor som räddats var placerade. Det som gjorde starkast intryck på mig var dock en av mina dagar med Prerana. Huvudgatan i Red Light District i Mumbai heter Falkland Road. Där har Prerana ett av sina kontor.
Varje dag gör socialarbetarna som jobbar på kontoret hembesök i bordellerna. Syftet är att försöka rädda nästa generation, dvs. barnen till de prostituerade. Man pratar med kvinnorna och påtalar för dem hur viktigt det är att de skickar barnen till skolan och låter dem få utbildning. Ofta är mammorna beredda att låta barnen gå i skolan, men ibland sätter hallickarna stopp. Hallickarna är noga med att kontrollera barnen för att få mammorna att stanna på bordellerna. Så länge barnen finns på bordellerna så stannar mammorna kvar där, då ingen vill lämna sina barn. Barnen lever med sina mammor på bordellerna och ligger under sängen när mamman har kunder. För att skydda barnen och försöka förhindra att de själva blir utsatta för övergrepp eller hamnar i prostitution har Prerana öppnat ett nattdagis. Det innebär att mammorna från kl. 17.30 kan lämna sina barn på nattdagiset och sedan hämta dem kl. 08.00 på morgonen. När man gör hembesök försöker man också förmå mammorna att lämna barnen på nattdagiset för att skydda dem.
Att gå runt bland Mumbais bordeller, att se alla dessa kvinnor och framförallt alla dessa män, var fruktansvärt jobbigt. Det är en värld som få människor har insyn i och det var nästan så att jag fick nypa mig i armen för att tro att det var sant. Att människor lever sina liv i dessa bordeller gjorde mig gråtfärdig och hopplösheten tyngde mig. Då ställde jag frågan till en av socialarbetarna hur de orkar jobba i denna miljö dag efter dag. Hon svarade att skulle hon se hela bilden skulle hon bli deprimerad, men att om man håller fokus på varje enskild kvinna och varje enskilt barn man hjälper så finner man hopp i det. Att se individen är en av de saker som jag definitivt tagit med mig från Indien. Jag är mycket imponerad över hur man orkar vara socialarbetare i ett land med så mycket social problematik och samtidigt behålla hoppet. Det är något för oss att ta efter i Sverige.
Efter specialistprogrammet var det dags för vår rural camp. Den var förlagd till en liten by, Sastur, belägen ca. 50 mil utanför Mumbai. Sastur drabbades mycket hårt av en jordbävning 1993 och efter denna jordbävning byggde man SPARSH Hospital, som blivit utnämnt till Indiens bästa sjukhus på landsbygden. På min 30-årsdag tog vi nattåget från Mumbai och via Sholapur så kom vi morgonen efter fram till Sastur. Under ett par dagars tid fick vi se träffa medarbetare på sjukhuset, titta på området där jordbävningen ägt rum och träffa byinvånare som berättade om hur deras liv såg ut. Bl.a. fick vi sitta ner och prata med en grupp kvinnor som startat s.k. Self Help Groups, vilket innebar att de går samman tio kvinnor i grupp och sparar pengar tillsammans. När någon kvinna sedan behöver pengar till något så kan hon låna av gruppens gemensamma medel. Detta är ett sätt att stärka kvinnors inflytande och öka deras självständighet. Detta har fallit mycket väl ut och kvinnorna var mycket nöjda med grupperna som de tyckte hade förändrat deras liv till det bättre. Men återigen så fick man perspektiv på hur annorlunda livet är beroende på var man lever. På frågan om hur mycket de sparar svarade de att de grupper som har råd sparar 10 kr per månad, övriga grupper sparar 4 kr per månad.
Indien kommer alltid att ligga mig oerhört varmt om hjärtat, trots att jag var tvungen att gå runt med en toalettrulle i handväskan i fem veckor. Mumbai är en stad som jag både älskar och hatar. 18 miljoner människor som trängs om ytan är minst ett par miljoner för mycket. Efter att ha varit där i fyra veckor åkte jag ned till Goa och andades ett par dagar och fick lite välbehövlig energi som gjorde att jag återvände till Mumbai med nya krafter. All Mumbais fattigdom skar i hjärtat men samtidigt så har Mumbai en puls och en själ som jag älskar och jag är säker på att jag kommer att återvända en dag, inte minst för att träffa alla de människor som jag träffat och tycker så mycket om.”