Irene Schmidl berättar om sitt deltagande i det grekiska programmet 1999.
”Grekland är ett land med många immigranter till Sverige och som har ett CIF-program. Jag möter ofta i mitt arbete som kurator på en hemsjukvårdsenhet en invandrarproblematik som kan kännas svår att förstå sig på. Jag ville komma ner till det landet och leva i familj och se hur socialarbetare i sjukvården där arbetar. Jag var nyfiken på, om de har liknande system som vi, med sjukhusansluten hemsjukvård för cancerpatienter, samt se hur deras eventuella hemtjänst fungerar och andra sociala förmåner och rättigheter. Jag ville också se hur omhändertagande av anhöriga skedde.
Jag kom efter flygning från ett snöigt och kallt Stockholm till Athen, som då hade skön vårvärme, även om det även där var lite kyligt. Jag möttes av en representant från CIFoch kördes i halsbrytande fart till en förort, som låg alldeles vid havet. Jag inkvarterades i en del av ett nedlagt dagis, där jag skulle bo med de övriga deltagarna i sju nätter under den första orienteringsveckan. Deltagarna var Meenal från Indien, Nina från Ryssland, Nathalia från Argentina. Dessa kvinnor lärde jag sedan känna ganska ordentligt under dessa dygn. Meenal, mycket kompetent och som jag förstod i Indien mycket självständig socialarbetare från Bombay. Men här kände hon sig mycket utlämnad och osäker och vågade knappt gå ut ensam och inte tala annat än om hon blev tilltalad. Nina, robust och gladlynt men ändå mycket känslofylld kvinna som arbetade med datateknik och som psykolog och med rosenterapi i Moskva. Nathalia, ung levnadsglad orädd tjej med nationella danser som hobby. Hon är socialarbetare på ett militärsjukhus i Buenos Aires.
Weekenden tillbringades med fest hos CIFmedlemmar och med första orienterande besök i Athen, runt Syndagma-platsen, liten tripp in i Plaka-området och framförallt träning i att åka buss själva och försöka göra oss förstådda och hitta hem igen.
Måndagen skulle vi ta oss till socialarbetarnas kontor mitt i smeten i Athen. Då var det skillnad på trafiken mot söndagen! Det fanns ingen tunnelbana att tala om och bussarna stod mest stilla p g a alla bilar. Ibland gick det hyfsat på någon halvtimme, ibland tog det en och en halv-timme. Utom då det var buss-strejk, då fick man vackert promenera eller försöka få tag i en taxi att dela med någon annan, om taxichauffören ville!
Orienteringsveckan bestod av information om socialarbetarnas utbildning och besök på deras högskola. Utbildningen är 3,5 år med varvad praktik och ämnen ungefär likvärdiga med vår utbildning. Dock finns ingen påbyggnad och de studerande kom i allmänhet direkt från gymnasiet och var därför mycket unga. Man var mycket intresserad av vår vidareutbildning. Grekerna fick skaffa sin i andra länder i fall man hade råd. Det fanns ett program för vidareutbildning, men fungerade inte i praktiken. Vi fick en mycket intressant föreläsning om modern grekisk historia, som man menar börjar den 25 mars 1823, då Grekland befriades från turkarnas ockupation, som hade varat i ca 400 år. Information om grekisk socialpolitik, med dess program och realiserbarhet i verkligheten. Nej, det finns ingen sjukhusansluten hemsjukvård, hemtjänst – vad är det? Däremot många halvofficiella grupper – volontärer både inom sjukhusen och inom kyrkan. Dessutom finns ju familjerna, mer om detta senare.
Det kändes nästan svårt att lämna mina nya vänner för de två veckor, som jag sedan skulle tillbringa i norra delen av Grekland i Thessaloniki, Makedonien. Men jag var faktiskt tacksam för att få åka ifrån Athen ett tag, för det är en stor stad och det är mycket trafik och dålig luft. Dessutom var det kallt. Jag trodde aldrig att det första jag var tvungen att köpa i Grekland skulle bli ett par vantar. Senare kompletterad även med en vinterjacka! Tågresa i sex timmar norrut. Fick sällskap med en ung kvinna som hade mycket att berätta om sitt liv, sina tankar och familjesituationen i Grekland i allmänhet samt inte minst om religionen. Landskapet var fascinerande med sina karga berg, fåraherdarna med sina långa störar och en hord med får och getter som betade intill rälsen. Här och var såg man havet och ibland snöklädda berg. Berget Olympos. Det var inte svårt att föreställa sig hur historierna/myterna om gudarna utvecklats.
I Thessaloniki möttes jag av nästa CIF-medlem, som tog mig till ett hotell i centrala stan, där jag skulle bo under de kommande fjorton dagarna med undantag för helgutflykter till närbelägna Kavala och Chalkidiki. Det var både skönt och lite tråkigt att inte bo i familj, eftersom jag ju då kunde bestämma mer över mitt eget liv, men samtidigt inte fick leva med vardagen i familjen. Av olika skäl kunde man inte ordna denna inkvartering i familj utan hade i stället ordnat med pengar från en volontärorganisation för mitt hotellboende.
Denna vecka började min egentliga placering på sjukhus. Jag var en vecka på Theogenio cancersjukhus tillsammans med de två socialarbetare som var anställda där. Antalet patienter var ca 400 samt många dagpatienter. Man opererar, ger cellgifts-och strålbehandlingar. Patienterna kommer från hela norra Grekland och kan därför ibland behöva bo kvar under behandlingsperioderna. Detta gäller även för familjemedlemmar, som anses behövas för patientens skull. Dessa kunde i vissa fall få bo på ett speciellt familjehotell en bit utan för stan. Detta drevs av en volontärorganisation i en före detta flyktinganläggning. Vissa patienter kunde bo på ett annat patienthotell under behandlingsperioden.
Kostnaderna för sjukvård belastar patientens försäkring och patienten betalar inget själv. Men har inte patienten någon försäkring måste ju ändå denne få vård och det är ett problem som nu tycks öka. Man har stora problem med illegala flyktingar från Albanien, Rumänien, f.d. sovjetiska republiker och Bulgarien. Dessa vårdas och belastar sjukhusadministrationen oerhört, eftersom staten i få fall går in och betalar. Här får socialarbetarna arbeta hårt för att få fram så mycket pengar som möjligt från olika organisationer. I övrigt arbetar man med stödsamtal och ekonomisk rådgivning, mycket hänvisning till frivilliga organisationer.
Tolksamtal förekom inte. I dessa fall fick patienten eller anhöriga ordna med någon som översatte. Anhöriga betydde mycket för vården. De kom med kläder, extra mat, och överhuvudtaget med stöd till patienten. Det var därför ofta överfullt på vårdsalarna, där kanske 4 -6 – 8 patienter vårdades och under hela dagarna fanns åtminstone en anhörig med. När patienterna skrevs hem, fick de lita till anhöriga igen. Det spelar ingen roll hur de bodde. Det fanns bara inte hemtjänst från socialt håll. Grannar ställde upp och det finns i Grekland många kvinnor som gått i pension redan efter 25 års arbete, dvs de kan vara 45 – 50 år gamla. Detta var en regel som fanns tills för några år sedan, numera avskaffad. Det fortfarande ovanligt att kvinnor arbetar utanför hemmet.
Hemsjukvård liknande den vi har existerar inte, såvitt jag kunde bedöma. Det finns en form av primärläkarvård, men man har mycket lite resurser att komma till patienten i hemmet, utan det förutsätter att någon kan skjutsa patienten till mottagningen. Sjukgymnast fanns att tillgå, men arbetsterapeut såg jag inte till på sjukhuset. Sjuksköterskorna har mycket olika utbildningsnivåer, från 1 år till 4 år. Alla kallas sjuksköterskor, men jag tyckte mig förstå att det fanns stora skillnader i ansvarsområden och arbetsuppgifter beroende på utbildningslängd.
De kvinnor som har ett arbete och föder barn, har rätt till 2 månaders karens med full betalning och sedan ytterligare 2 mån med lägre betalning, så det gäller att ha en svärmor/mormor som kan ta hand om barnen, eller har råd med att sätta barnen i privata dagis. Det finns statliga dagis, men i allmänhet har de allmänna dagisen dåligt med personal och inte heller alltid kvalificerad personal och många barn i barngrupperna.
Efter två veckor i Thessaloniki åkte jag söderut igen tillsammans med en av CIF-medlemmarna därifrån. Vi övernattade i hennes familjs lilla hus på landet och jag fick en inblick i hur man där jobbade under de många ockupationer som varit i Grekland. Båda makarna kom från familjer som varit aktiva i gerillaverksamhet. Vi träffade åter de andra deltagarna i en härlig liten ort på halvön Pelion för en trevlig helg. Sedan åter till Athen med buss. Nu bodde även jag hos en CIF-medlem i Athen för den avslutande veckan. Vi gjorde ytterligare studiebesök på sjukhus och till en flyktingförläggning Lavrion, utanför Athen. Det var mycket spännande att få se hur man hanterar invandrarproblemen i Grekland. Landet ligger ju mitt i turbulensen som är och alltid har varit i södra Europa.
Sista kvällen förstås en fantastisk fest med tal, god mat och trevligt umgänge med gamla och nya CIF-medlemmar och ett lite sorgset avsked från mina kollegor från Indien, Argentina och Ryssland. Det har varit en härlig tid, givit mig mycket nya influenser och rik erfarenhet att ta med i mitt fortsatta arbetsliv och privatliv.”